Du är där du bor — eller, nä ...
Viktigt i livet
På samlingen efteråt gick jag omkring och kände mig förtvivlad och arg. De flesta känner sig mer ledsna men min tydligaste känsla är ilskan. De hurtiga tillropen om att vi ska minnas det ljusa och gå vidare skaver. Faktum kvarstår: Här har vi en jättetrevlig fest och huvudpersonen är inte där, för han är död. Grrr! (Ja, det är klart att ilskan är i stället för sorg. Nån barndomsskada, är min teori.)
Men det är nyttigt att gå på begravningar: perspektiv på livet, och det där. Vad är viktigt? Hälsan och nära & kära. Allt annat kan vara. Och så läser jag DN-artikeln om hur människorna har det i Gaza nu och säger åt min familj att påminna mig om den nästa gång jag klagar på något, vad det än är.
Det var lite surt att åka in och jobba idag, på söndagen. Jag hade glömt att jag ska på sjukgymnastik på måndag morgon och således inte skulle kunna leverera uppgifter till tertialrapporten då, som jag hade lovat. Men JAG SKA INTE KLAGA för jag har ett jobb och en inkomst, mat och tak över huvudet, en nyreparerad vänsterarm (kostnad: inte ett öre; jag hade frikort) och många nära och kära. Och jag är 52 år och är fortfarande kvar här. Vi sa det vid gravölet efteråt, i fredags: Tänk att vi har överlevt såhär länge! Allt som vi hade kunnat råka ut för – sjukdomar, olyckor, brott – har vi hittills slingrat oss förbi. Och så skålade vi för Per. Men vi önskade honom inte att vila i frid. För det var liksom inte riktigt hans grej. Han ville vara med, engagerad, aktiv, här & nu. Inte vila; han ville inte det. Han ville inte.
Fler farväl
Vad fan är detta?
Två män – eller som jag ser dem: killar – från mitt gamla seniorscoutlag har dött med fem års mellanrum. Båda var läkare på anestesi- och intensivvårdsavdelningar.
Peter
Han hade skrivit en doktorsavhandling om begränsning av livsuppehållande behandling. Olyckan som drabbade honom fick, enligt vad jag hörde, den paradoxala konsekvensen att han själv blev föremål för sådan behandling och att någon blev tvungen att fatta ett beslut om begränsning – eller inte. Hur det blev vet jag inte, bara att han dog efter några dagar, utan att ha vaknat igen.
I dessa dagar är hans forskningsområde högaktuellt, i brottsutredningen om dråp på spädbarnet på Karolinska, i debatten om behovet av riktlinjer för vård i livets slutskede.
Per
Dödsannonsen var i tidningarna nu i helgen. Med uppmaning om stöd till Läkare utan gränser och Cancerfonden. Begravning om ett par veckor. Han "älskade livet så", dog efter "lång tids kamp mot sjukdom"; och jag som inte ens visste att han var sjuk. Sörjd av många. Nekrologen i DN idag tecknade en nyanserad och bekant bild.
På nätet hittar jag en radiointervju med honom, om en myndighetsgranskning av den elektroniska utrustning som används på många sjukhus för att övervaka patienter under narkos. Hans röst, levande, i min dators högtalare: "... för att varje patient ska ... sova bra och återhämta sig efter operationen." Intervjuad som auktoritet.
Båda framgångsrika, aktade, inom sin profession.
Minns Peter, förtjust i mig, då i tonåren. Hans känslor var inte besvarade på det sättet, men jag gillade honom, uppskattade honom, framför allt för att han var den han var och stod för det: hyste borgerliga sympatier i röda tider, brydde sig föga om mode och andra bojor.
Efter sin död kom han till mig i en dröm, och jag blev så glad. "Hej, vad gör du här" ropade jag. Han fnissade och sa "Schsch! Det är bara du som kan se mig!" Och vi gick där, tysta, i samförstånd och glädje att ses, mot alla odds.
Minns Per, men inte lika tydligt. Ett år äldre än jag och därför del av ett annat sammanhang, trots den gemensamma lagtillhörigheten. På en hajk, då vi sov i vindskydd, pratade han till mångas munterhet i sömnen, nämnde namnet på min bästa kompis och fick därefter ständiga gliringar om att vara hemligt förälskad i henne och inte våga uttrycka det annat än i låtsad sömn. Han bjöd på det, så även på spelad irritation för att vi retstickor inte skulle bli besvikna.
Intelligent så det sprakade. Höll orädd filosofisk show vid lägerelden.
Sista gången jag träffade dem båda var vid en återträff 1993. Vi anade väl att det var "hej då" för alltid, när vi gick därifrån, även om vi sa att vi skulle ordna en ny träff tio år senare (det blev aldrig av). Men så drastiskt...
Inser, med irrationell oro, att det finns ännu en medlem av det gamla seniorscoutlaget som är anestesi- och intensivvårdsläkare. Det kunde ju inte vara ett sämre omen, och jag måste kväsa en lust att mejla honom om att han ska vara försiktig, fråga honom hur han mår.
För vi vill inte ha tredje gången gillt: Snälla snälla! (vem man nu ber till när man tillhör denna sekulariserade generation). Nej, i stället måste det bli så att han, den tredje, får leva, för att förvalta sina kollegers – våra gamla kompisars – arv och gärning några år till.
Ja, några. För unga är vi inte längre. Det är såhär det kommer att vara, så länge vi är kvar här: farväl till fler och fler. Det har stämt hittills, statistiskt sett. Först hette liemannen Psykisk sjukdom, sen Alkohol och droger, sen Cancer, och så Hjärt- och kärlsjukdom. Nu är namnvalen lite random, som dottern säger på sin svengelska, sitt språk som mamma inte riktigt förstår. Dessa dagar.
Så: Vad fan är detta? Dum fråga. Det är ju livet.
70-talsterminologi
Hej!
Tack för artikel om den spännande Kathryn Bigelow idag. Lyckliga ni som bevistar Göteborgs filmfestival! Dock studsade jag till när jag läste faktadelen nedtill på sidan. Trodde vi hade lämnat detta på 70-talet och måste titta en gång till men, joo, det står så: "... med Jamie Lee Curtis som kvinnlig polis..."
Varför "kvinnlig"?!
Jamie Lee Curtis är kvinna, således är hennes rollfigurer väl i de flesta fall kvinnor, hennes attraktivt androgyna yttre till trots. Men är de kvinnliga? Till skillnad från manliga?
Eller är det något jag har missat här? Spelar hon en man som är kvinnlig? Eller är hennes rollfigur polisen liksom alldeles särskilt kvinnlig av sig (vad nu det är)?
Eftersom förstasidan kändes mossig av ungefär samma anledning ("Hon är svart, kvinna och ståuppkomiker") tycker jag att ni på DN Kultur ska ta er en temaeftermiddag i ämnet (internetsök på "genus" och "språk" så får ni fram bra namn och idéer). Det sätt som ni formulerar er på befäster fördomar i stället för - som jag tror att ni tror att ni gör - bekämpa dem. 80- och 90-talisterna (som i och för sig inte läser DN, men vi äldre behöver också vara i vår samtid) skulle svara "Och?!" om de förevisades DN:s förstasida idag. De har inte ens tänkt tanken att det skulle vara något speciellt med att vara svart kvinna i denna bransch men ni skriver dem/oss detta på näsan. Och de/vi tänker: Jaha, är det något apart med det, varför då? Samma sak med "kvinnlig polis". Följdtanke: En polis är en man, så till den milda grad att man måste skriva "kvinnlig polis" även om skådespelaren är kvinna. (Äh, jag ska nog inte söka till polishögskolan som jag hade tänkt.)
Jag har en nyttig erfarenhet av något motsvarande, ett examensarbete om vardagligt lärande i mångkulturella arbetsgrupper. De unga fattade inte ens frågan: Vadå "mångkulturellt", hur skulle det vara annars då? Otroligt nyttigt för oss två medelålders som trodde att vi gick mångkulturens och den goda integrationens ärenden: I stället väckte vi tanken, "jaha, kan det vara enkulturellt?".
Det är detaljerna som gör det, skrämmande ofta.
Vänliga hälsningar
Gunilla
Ansvar och positioner
Efter ett telefonsamtal idag med en kollega har jag en enorm lust att bara ropa ut till omvärlden att... Nä. Det var just det. Vågar jag det? Med tanke på vad den här kollegan berättade skulle jag inte bli förvånad över anklagelser om illojalitet el.dyl., om jag gjorde det. Men jag säger bara USCH! Hur vuxna människor, välbetalda, på ansvarsfulla poster, bär sig åt. Hur de går över lik för att behålla sin position, sin lön, sina möjligheter till fria luncher. Hur omedvetna de är. Det är verkligen en trend, hur välbetalda människor inte förstår VARFÖR de är välbetalda. De tror att det ändå är OK att i alla, och jag menar verkligen ALLA, lägen hänvisa till någon annan, frånhända sig ansvar. Påstå sig ha rätt att vara onåbara (t.ex. skylla på att man är på teater eller firar jul med familjen). I helvete heller de har! Det är just därför de har den lön de har, fattar de inte det, för att de ska TA DET ANSVARET? (Och det är därför jag, som tjänar 50 000 mindre i månaden än de, med gott samvete kan stänga av telefonen när jag går hem klockan fem och sen inte ägnar jobbet en tanke förrän när jag är på väg dit nästa dag. Jag "betalar" för den friheten, då ska inte den som inte betalar ha den!)
De ynkliga personer som har kommit i min arma kollegas väg tror tydligen att de har en position, makt och en fet månadslön för att de heter något snyggt och/eller har någon passande utbildning, inte för att de ska prestera någonting och ta ansvar. Kanske det är den omfattande kompisrekryteringen som delvis är boven i dramat. Snacket om mångfald är just verkligen bara snack. Alla är lika och håller med varandra; vad bidrar det till för utveckling, kan man undra. Min kollega som inte har bra betalt riskerar att få ta hela smällen, medan cheferna och deras kompisar med stor sannolikhet kommer undan. Om de kunde skämmas så önskar jag att de gjorde det resten av livet.
Den som vet var jag jobbar vet ju nu också var kollegan och de inkompetenta personerna runt denne finns men sånt här förekommer förstås på många arbetsplatser. Det är bara det att den aktuella arbetsplatsen är av en sådan karaktär att någon kanske hade inbillat sig att den står över dylikt. Tyvärr inte. VERKLIGEN inte!
Kanske man ska börja se sig om efter något annat. Hm, i dessa tider; "jo, hej du" som vi sa förr. Fast, faktiskt: Förra gången det begav sig, som det var lågkonjunktur, så fick jag nytt jobb. Jag fattade inte själv att jag hade tur, för som jag skrev i mitt förra inlägg: Jag har alltid bott i hyresrätt, inte ägt något (hus eller aktier t.ex.), alltid haft mat på bordet och tak över huvudet, så lågkonjunkturen bekom mig inte. Det var hösten 1992 och stor oro rådde. Utom hos mig. Jag såg ett jobb jag ville ha och sökte det. Fick det. Fint! Så det är möjligt.
Det jobb som jag fick då var hos en arbetsgivare med kyrklig anknytning. Nån som tror att det var ett människoälskande klimat på den arbetsplatsen, att folk var vänliga mot varandra och att det inte fanns baktaleri och chefer som gick över lik för att få behålla sin position?
Inte lätt, alltid, att behålla hoppet om mänskligheten.
Eller hyr?
Bor man som vi i en hyresrättslägenhet behöver man inte oroa sig så mycket för räntehöjningar och fallande bostadspriser. Men det finns ju nackdelar med det också, särskilt på senare år då Svenska bostäder har dragit in väldigt mycket på servicen. Jag minns inte hur de uttryckte sig, vid den senaste omorganisationen, men det var skrattretande hur de försökte få oss hyresgäster att gå på budskapet att väsentliga personalminskningar skulle medföra bättre tillgänglighet. Sådär som i och för sig alla gör numera: vad som helst utom att erkänna att det kommer att bli sämre. Som om hyresgästerna/kunderna/gästerna etc. inte skulle märka det! Och just därför inser man att det är självbedrägeri de håller på med.
Under de tio år som vi har bott i vår nuvarande lägenhet har husvärdarna blivit "bovärdar" (för antagligen gick det inte att tala om ansvar för vissa hus längre, och uppdraget är större än att bara se till husen) och de är färre till antalet, dvs. att de har större områden att ansvara för. Områdeskontoret har blivit "affärsområde", och när jag hörde det frågade jag Svenska bostäder: Vilka är ni till för? Hur kan ni bara komma på ett så oinbjudande namn? De svarade inte. Den eminenta automatiska felanmälan har tagits bort, likaså 24-timmarsgarantin (respons på felanmälan inom 24 timmar). Svenska bostäder har fått nytt/nya telefonnummer under Stockholms stads växel, vilket innebär att hänvisningen till jourtelefonnumret inte längre går att få när man ringer under tider då växeln är stängd. Man måste gå ner i entrén om man inte har numret någon stans hemmavid eller där man befinner sig. E-post verkar de inte svara på alls längre. Det är så konstigt: Jag trodde att de nya it-landvinningarna skulle göra så att det blev lättare att få kontakt med myndigheter, företag och andra organisationer. I många avseenden har det blivit precis tvärtom.
MEN: Vi har nu bott här i Björkhagen i tio år och har det i övrigt jättebra. Många hus runtomkring oss har ombildats till bostadsrättshus men hos oss är det inte aktuellt; vi och våra grannar är inte intresserade av det. Jag älskar att inte äga, dvs. motsatsen till ungmoderaternas kampanjbudskap för ganska många år sen. Det är frihet för mig. Hur kan jag säga så trots de ovan beskrivna försämringarna (plus några till - och en och annan förbättring också; jag ska inte vara orättvis)? Jo, jag älskar att slippa ligga sömnlös över ränte- och boprisutvecklingen, att inte behöva bli knäckt om spisen eller kylskåpet lägger av eller bekymra ihjäl mig över att fönstren hade behövts bytas för många år sen (mitt bekymmer är att jag fryser, och då kan jag ringa och säga: Fixa det! Och faktiskt så gör de nog det, i alla fall så småningom).
Det ska bli intressant att se utvecklingen i Stockholm, med allt färre hyresrätter. Min kloka son Martin brukar ofta säga att "det kommer att lösa sig" om såna här samhälleliga problem, och det är många gånger sant men ibland kan "lösningarna" ha ett väldigt högt pris. Ja, alltså, klimatproblemen kommer också att lösa sig, kanske på bekostnad av alla däggdjur - inklusive människan - men sen bör det långsamt normaliseras.
Rubriken "Eller hyr?" alluderar även på ett av mina stora nöjen under jul-, nyårs- och trettondagsledigheten: Jag hyrde Hasse & Tage-revyerna Svea hund och Under dubbelgöken. Gösta Ekmans hyrmonolog i Svea hund är underbar. Försökte hitta den på nätet men det gick inte. "Jag hyr min TV. Och så leasar jag min bil. Jag hyr min Lisa också. Kontraktet med henne går ut på torsdag..." Just det där lät nu lite gubbigt, och skulle inte gå hem i salongerna i dessa dagar, med all rätt. Men det roliga är inte så mycket det han säger utan hans uppenbarelse, när han plötsligt bara står där i scenens utkant och torrt, sävligt och lite melankoliskt berättar om allt han hyr eller leasar (bland annat barnen på julafton, som återlämnas i mellandagarna), med en och annan (ofrivillig?) lustifikation i form av en ordlek, ett litet tveksamt skratt, för att sen nästan omärkligt försvinna ut. Jag är stolt över att ha sett den live, och minns att jag långt efter att monologen var slut satt och skrattade åt den (där det inte passade).
Som avslutning länkar jag till Tage Danielssons berömda sannolikhetsmonolog i Under dubbelgöken: http://www.youtube.com/watch?v=FjuhW-4tyEI
Njut!
Att söka psykvård i Stockholm: Kafka!
eller
Försöker de göra en galen så att man hamnar på psykakuten? Är det enda sättet?
eller
Valfrihet - my ass!
Förra året fick jag ljusbehandling på Rosenlund sjukhus (i Södermalms psykiatriska jourmottagnings lokaler) arla måndag- till fredagsmorgnar under ett par veckor i månadsskiftet november - december. Behandlingen sattes in mot min ganska milda men ändå starkt begränsande och jobbiga årstidsbundna depression.
Jag upplevde att behandlingen hade ganska god effekt, så i slutet av augusti i år började jag ta kontakt med vården för att få samma behandling i år igen. Ringde den mottagning som hade remitterat mig förra året, nämligen Farsta Skarpnäcks psykiatriska öppenvårdsmottagning.
Det var med en viss bävan som jag ringde upp eftersom förra årets kontakter med denna mottagning hade kantats av förvirring och konstigheter - bortslarvad remiss, omöjligt att få besked, förhalning och förseningar m.m. - men jag tänkte att de nog hade kommit till rätta med röran som rådde där då (och som då hade fått mig att tänka: Tänk om jag hade varit svårt psykiskt sjuk! Då hade jag fallit igenom totalt av det snurriga bemötande jag fick).
Tyvärr. Det visade sig vara likadant i år: samma sorts svävande svar när jag ringde, löften om att de skulle återkomma som inte infriades etc. När tre veckor hade gått efter min första kontakt med dem utan att jag hade fått någon som helst återkoppling, ringde jag Vårdguiden och frågade om valfriheten i vården innebar att jag kunde byta till en annan psykiatrisk öppenvårdsmottagning, för att där be om en remiss till ljusbehandling. Jodå, det skulle gå bra. Jag kunde ju t.ex. prova att i stället ringa till Hammarbys psykiatriska öppenvårdsmottagning, tipsade de om.
Lite förvånad och brydd över att jag hade missat att denna mottagning fanns skrev jag ner numret som Vårdguidens sjuksköterska läste upp för mig. Det var något bekant över det, och efter en stund insåg jag varför: Jag hade fått numret till Farsta Skarpnäcks öppenvårdsmottagning, den som jag för allt i världen inte ville uppsöka igen. Tack för det rådet, Vårdguiden. Det måste ha varit flera år gamla uppgifter jag fick.
Så, som vanligt: angripa problemet själv för att komma någon vart, och återigen dök tanken upp: "Man måste vara frisk för att orka vara sjuk." Men jag hade ju i alla fall fått beskedet att jag kunde välja mottagning själv och att det bara var att vända sig dit man ville. Ringde därför och "sa upp mig" på Farsta Skarpnäcks öppenvårdsmottagning.
Det naturligaste tyckte jag var att ringa direkt till Södermalms psykiatriska jour- och öppenvårdsmottagning, där själva ljusbehandlingen var belägen. Kanske jag kunde få bli patient hos dem, det råder ju valfrihet, och remitteras därifrån? Ja, ljusbehandlingen fanns kvar, fick jag besked om, men kunde jag ringa i morgon eftersom den ordinarie personalen var på utbildning? Visst. Det blev inte dagen därpå men några dagar senare ringde jag - för att få beskedet att det inte skulle bli någon ljusbehandling där i år. Men på S:t Göran finns det, sa de, så dit kunde jag ju ringa. OK, tack...?
Nähä. Jaha. Ringde alltså till S:t Göran ... där jag fick beskedet att ja, det fanns ljusbehandling där men att man måste remitteras dit från en psykiatrisk mottagning, och - mycket viktigt - det skulle vara en mottagning inom norra Storstockholms sjukvårdsområde.
Började känna en viss misströstan: Skulle jag, som boende i södra Stockholm, tas emot där? Sökte i alla fall på vardguiden.se efter en norrmottagning (Vårdguiden per telefon litade jag ju inte längre på eftersom de hade gett mig felaktiga uppgifter tidigare). Hittade Serafens psykiatriska mottagning; toppen, den ligger nära mitt jobb. Där blev jag upplyst om att man precis i dagarna hade tagit beslutet att "välja bort valfriheten" (Ja! Hon uttryckte sig så! Glatt och frejdigt, som "Nämen, vilket sammanträffande!"), dvs. att de fr.o.m. nu bara tar emot patienter i "sitt" område.
Sköterskan som jag talade med på Serafen var dock inte riktigt säker på om begränsningen gällde stadsdelar/kommuner eller län/landsting, så hon ville kolla med sin chef och fick mitt nummer så att denna kunde ringa upp mig senare, med ett besked.
Nej, precis. Chefen ringde upp och bekräftade att de inte kunde ta emot mig. Det var många förvirrade ordväxlingar innan hon förstod hur det låg till, för mig. Och hon sa att hon kunde se i anteckningar om mig att jag hade remitterats i januari 2007 från min företagshälsovård till Årsta Vantör.
Va? Årsta Vantör? Dem hade jag över huvud taget aldrig haft att göra med. Men hon tyckte om att upprepa det där, att jag hade remitterats från min företagshälsovård i januari 2007. Till Årsta Vantör.
Jag: "Nej, det var Farsta Skarpnäck."
Hon: "Men det står Årsta Vantör. Från företagshälsovården. Tjugohundrasju noll-ett."
Jag: "Jaha, men det var som sagt Farsta Skarpnäck."
Hon (med misstro i rösten): "Det står Årsta Vantör."
...
Hursomhelst kunde de inte ta emot mig, sa hon igen. Nej, jag hörde det, och vad tyckte hon att jag skulle göra då? Jaa, det finns ju privata mottagningar, hade hon vänligheten att upplysa mig om.
Tack, jag har redan betalat genom skatten för att få vård, då vill jag gärna få tillgång till den också. (Eller...? Jaha, jag kanske har missuppfattat: Är det norrortsbornas vård jag betalar för numera?! Nya regler från januari 2008? Knepiga saker, det där, inte lätt för en vanlig medborgare.)
Ett annat vänligt förslag som Serafenchefen kom med var att jag ju kunde ringa till S:t Görans Affektiva centrum, där ljusbehandlingen finns. På min upplysning om att jag redan hade gjort det och där fått rådet att uppsöka en psykiatrisk mottagning inom norra sjukvårdsområdet, t.ex. Serafens, svarade hon ... inte.
Förresten, avrundade Serafens chef med, så var det faktiskt inte bara att vända sig till vilken mottagning som helst; man måste få någon sorts papper från det egna områdets mottagning att man inte längre var skriven där. Raka motsatsen till beskedet jag hade fått av Vårdguiden per telefon, med andra ord.
Jag börjar inse att det inte kommer att bli någon ljusbehandling för mig i år, eftersom jag har den dåliga smaken att vara bosatt inom södra Storstockholms sjukvårdsområde. Har sökt min husläkare som ska ringa upp mig på måndag men det skulle förvåna mig om han lyckas bena ut detta. Det känns helt ogenomträngligt, ett Moment 22 i kubik.
Under de här snart två åren som jag har haft kontakt med vården i detta ändå förhållandevis odramatiska ärende har jag tydligt känt att hela vårdapparaten är under sönderfall. Minnet av åtta respektive sju timmars väntan på SöS-akuten för några år sen och vad jag erfor och iakttog då* accentuerar den känslan.
Detta med valfrihet är fullständigt tomma ord, ju svagare patientgrupp, desto ihåligare är de. Jag känner ordet på tungan, som jag vill säga till alla ansvarsskygga tjänstemän, sjukvårdsarbetare och politiker, när jag ser annonser om valfrihet och förbättringar i vården: Skäms! Skäms på er, för er falskhet och era lögner och skygglappar! Och jag blir elak: Hoppas att ni själva hamnar där någon gång, med meningslös information eller en tyst telefonlur i handen, i ett väntrum där ingen ser er eller som en boll mellan vårdinstanser som verkar existera enbart för att hänvisa de vårdsökande bort från sig. Med en glättad broschyr om valfrihet i handen och en stängd dörr i ansiktet: Bara för dem i området! Du är INTE VÄLKOMMEN!
Jag tänker inte falla in i "Det är politikernas fel"-kören. Det är samma brist på ansvarskänsla i alla led. Inte hos alla, jag har blivit underbart bemött här och var i vården, till exempel på Björkhagens vårdcentral, men det är alltför vanligt med "Återkom om det blir värre!" (Vad f-n tror de att jag söker vård för?! För att jag mår så bra?) och total avsaknad av patientperspektiv och ansvarskänsla. Min känsla som vårdsökande är att jag stör, att de vill gå hem så fort som möjligt.
Och att de fullkomligt ÄLSKAR att hänvisa någon annan stans, som om det gav dem bonus av något slag.
Under de här senaste veckorna då jag har försökt få ett vettigt besked om ljusbehandling har jag känt vansinnet komma krypande. Det börjar liksom surra innanför pannan på mig. Kafka! Är de ute efter mig? "Nu ska vi sätta dit den där gnällkärringen!" De kanske i själva verket gör mig en tjänst: Vid nästnästnästnästnästnästa uppmaning om att ringa tillbaka till den som jag nyss har hänvisats från kommer jag väl att krackelera. Det blir "Gaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah!" och materiella skador när jag går lös på inredningen och de människor som råkar vara i närheten. Någon ringer 112 och jag forslas i tvångströja till en psykakut. Äntligen får jag vård!
Men de kan väl inte heller remittera mig till ljusbehandling.
--------------------------------------------------------------------------------
* Icke-akut gipsning går inte att få någon annan stans än på akutmottagningarna, så min son blev i princip remitterad från vårdcentralen till akuten! Som ickeakut patient på en akutmottagning kan ju alla räkna ut hur man blir prioriterad.
Under väntetimmarna upphörde sonen och jag aldrig att förvånas över hur många och långa uppsluppna pratstunder stora delar av personalen ansåg sig ha tid med inne på expeditionen, uppenbarligen helt omedvetna om - eller indifferenta inför - hur det uppfattades av alla som satt och väntade. Det byttes recept och pratades semesterplaner. Och skrattades. O, vad roligt de verkade ha det på jobbet!
En gammal tant ropade "Aj-aj-aj-aj-aaaaaj!" oupphörligt där hon låg på en bår ute i korridoren, utan att någon - utom några medpatienter - ägnade henne en blick eller ett lugnande ord.
En man i rätt ålder och med rätt framtoning och självtillräcklighetsfaktor kom in med ett sår i lillfingret, flirtade lite med rätt sköterska - och fick gå förbi i kön.
En bajsstank låg som ett täcke i parallellkorridoren, där jag hamnade under en av mina "promenader" för att väcka mina domnade fötter (hade bara en pall i rostfritt stål att sitta på). Även där var det en liten tant på en bår i korridoren; hon låg och vred sig och kliade sig innanför blöjan, händerna bruna av bajs. Väntande människor satt med näsdukar och sjalar framför munnen; en kvinna med en kräkhink framför sig tittade både medlidsamt och äcklat mot den gamla bajsstinkande kvinnan. Total förnedring. Och inte långt därifrån stod personalen och skrattade åt varandras skämt.
Aldrig mer SöS-akuten! Ärligt talat: Då dör jag hellre.
Svårt att sköta sig
Man ligger långt efter kollegan Bildt, den saken är klar. ("Kollegan"? Ja, vi jobbar båda på Regeringskansliet!) Det är svårt för mig att tänka i bloggtermer: Fan, det här måste jag skriva om i bloggen. Nej, det blir "det här måste jag mejla om" eller "... berätta för...".
Så, vad var min föresats nurå? Jo, jag ska publicera något alster varje gång jag gör ett inlägg. Varje dag var det tänkt men... Nu är det två veckor sen sist. Bättre än tre.
Nu är jag sömnig och har dessutom gått med i Viktväktarna (11 kg måste bort!) vilket gör att jag måste föra dagbok på nätet om mina matintag innan jag går och lägger mig, så detta blir kort.
En dikt blir det, vars titel snart inte är passande längre.
Augustilyktor
Mina augustilyktor på balkongen
är min tröst i dessa tider
Utöver dem: Långt bort
i Skrapan syns ett lodrätt streck
av nyinflyttade studenters lampor
Där kan de ju sitta med sina endimensionella hjärtesorger
De har ingen aning
Ingen aning
Men det är tack vare männen
Männen
som himlen just nu korsas
av ett enmotorigt flygplan
Utan dem hade jag fan i mig inte stått ut
En sommar...
Även om jag har börjat jobba igen och vädret just nu är lite höstlikt så kommer nog fler sköna sommardagar.
I morgon, 080808!, gifter sig Daniel och Åsa, dvs. min brorson och hans fästmö. Ser fram emot det: vigsel utomhus (Gräddö) och sen middag på bygdegården. Daniel är våra barns enda kusin på min sida, han är son till min bror Per som dog 1994. Så mitt i glädjen finns ett litet vemod: att inte Per får vara med om det här. Farfar blev han i våras också, till lille Calle. Vi som är kvar här får liksom representera honom i glädjen. Jag vet att han skulle ha varit stolt som en tupp!
Så nu är det iväg till närmaste shoppingcenter för att inhandla ett par grejer till den stora dagen! Jag har mjukstartat på jobbet denna vecka, tog en studiedag idag (skriver på mitt projekt, bevilj
... Hoppsan! Skriver detta i december 2008. Det hände visst ngt där. "... -at av min generösa chef)." skulle det nog stå. I övrigt vete gudarna. Men det kan vi leva utan, och se vad solen gick upp alla mornar därefter, ändå!
Maria, en skatt
Faktiskt så var det inte för SÅ länge sen. I detta millennium var det, och vi studerade båda på Stockholms universitet, Personal Arbete Organisation med huvudämne pedagogik. Det föll sig så att Maria och jag skrev en liten fyrapoängsuppsats ihop, och inspirerade av det goda samarbetet bestämde vi oss för att skriva även examensarbetet tillsammans. Det blev en studie i "lärande i en mångkulturell arbetsgrupp"; vi var på en bilfabrik och studerade en grupp motormontörer med rötter i många olika länder. Påverkades det vardagliga lärandet i arbetet av att arbetsgruppen var mångkulturell, var vår fråga. Jag har inget klockrent minne av våra vetenskapliga slutsatser, måste jag erkänna, men det är klart att det påverkades, både positivt och negativt. Uppsatsen blev väl godkänd vilket är en skitsak i sammanhanget. Jag fick en väninna för livet.
Maria är numera "personalare" och jag jobbar med personalutbildning. Maria är yngre än jag och har lite mer karriärdriv i sig så hon har "kommit upp sig" mer än jag, så som det ska vara.
Och sen vi pluggade ihop har hon gift sig, flyttat ett par gånger, våra barn har blivit "stora", livet rullar på. Vi ses inte jätteofta och ibland inser jag att jag berättar samma sak för henne igen (hon berättar sällan samma sak för mig; kan det bero på att hon är nio år yngre, att mitt minne är sämre? Hur blir det när jag är 80 och hon 71?).
I alla fall: Det som jag kände på pendeltåget hem i natt. Vilken skatt vår kravlösa, sköna vänskap är! När vi skrev vår uppsats satt jag och kuskade på Södertäljependeln var och varannan dag. Ändå blir jag varje gång glad av den där resan.
En bonus: Inspirerad av vår tid på bilfabriken skrev jag en novell, Ha Ivar, som vann Södertäljes länstidnings novellpristävling 2004. Den finns i min novellsamling, Det var väldigt. Den kan jag ju inte klippa in här, men låna novellsamlingen på E-lib och läs den! Den är bra, priset var välförtjänt. Det tyckte också bl.a. Inger Frimansson som satt i juryn. Jäpp, jag är rättmätigt stolt över detta. Maria också :-)
Svårskrivet: erotik
En sak som jag har lärt mig - inte minst genom misstag - är att det är svårt att skriva erotiska texter. På många av de skrivarkurser och -träffar som jag har deltagit i har vi fått uppgiften att producera en sådan text ... och inte har det hettat särskilt mycket om de alster vi klämt ur oss. Felet har i de allra flesta fall varit att författaren berättar för mycket, och då blir det bara skrattretande. Det beror inte på prydhet eller liknande, utan på att erotiken är starkast när den anas, när den lockar på avstånd, lovar något bakom ett hörn eller en trädstam. Outsagd men högst verklig.
Inspirerad av skrivarkursernas misslyckanden skrev jag följande dikt, som väl skulle kunna vara erotisk, om du vill...
Det har jag aldrig berättat för någon
att vi
då
Så
Och där
Hur
När
och var
Eller att
över huvud taget
Och det tänker jag inte heller
Som sagt: Vad är det som har hänt egentligen? Inte vet jag. :-)
Nya tag med en dikt ur gömmorna
Tänkte häromdagen på min blogg, att jag antingen får lägga ner den eller ta nya tag. Kände mig aningen pressad av tanken på det senare alternativet men så kom jag på: Va' fan, jag har ju en massa som jag redan har skrivit, jag kan väl publicera det?
För så är det ju, att jag SKRIVER. Har gjort, i många, många år. Publicerat mig här och var, inte minst i novellsamlingen Det var väldigt på e-bokförlaget Serum.
En hel del är sånt som bara ligger där, på papper i en låda eller som dokument i datorn. Och det blir aldrig något annat av det.
Jag tar en text per inlägg. Med lite tankar kring den.
Här är en dikt. Jag skrev den efter att jag hade varit och sett teaterföreställningen Mariamne, av nobelpristagaren Pär Lagerkvist, på Moment:teater, i Gubbängen i södra Stockholm.
Mariamne i Gubbängen
Och allt jag kunde tänka på
var att han som spelade Herodes i pjäsen
förlorat sin unga syster
plötsligt, dramatiskt
Jag visste det, för det var jag som
satte bocken i rutan "Avliden" i databassystemet
efter att först ha tvingats ringa systemförvaltningen
för att be om rätten att få göra det
Hon, som jag hade hälsat välkommen med sina framtidsdrömmar
Ögonen lyste av livsförväntan, förkovranslängtan
Jag minns att jag prövade att ta bort bocken igen
Men så långt sträckte sig inte administratörens makt
När den klassen tog examen i somras var en stol tom
Jag såg henne där i Gubbängen, i ett bildspel:
På en hylla stod hennes foto med ett brinnande ljus bredvid
hemma hos sin bror, han som spelade Herodes
Och vilket djup han hade, Herodes
Vad texten om döden han läste
landade, bottnade
Det var allt jag kunde tänka på
Det var nämligen så att jag i början av 2000-talet jobbade som studiehandläggare på Ersta Sköndal högskola (gud ske pris att den tiden är över sen 2004; det var ett riktigt djävlanäste - för att citera Ulrika i Utvandrarna -, i alla fall för vissa av oss anställda). Bland mina uppgifter fanns att registrera nya studenter, och jag minns så väl den unga kvinna som dikten ovan handlar om. Att beklaga sig över att vara den som lägger in "avliden"-uppgiften i databasen kan tyckas magstarkt när man tänker på vad hon och hennes nära och kära drabbades av. Jag menar inte att det var synd om mig, bara att en sån händelse är stark och - med rätta - har en påverkan långt mer omfattande än vad man kanske tänker på, i förstone. Att jag själv har förlorat en bror utgjorde nog en extra dimension i det "inre drama" som jag har försökt skildra ovan.
Inte om Melodifestivalen eller Björn Gustafsson
(Det här inlägget skrev jag samma kväll som Melodifestivalsfinalen men det funkade inte att lägga ut det, så det kommer nu i stället. Men jag har redigerat bort alla "idag" och så.)
Inte om Melodifestivalen eller Björn Gustafsson
Jag har nämligen ett liv. Nej, nu ska jag inte verka som om jag Vågar Vara Annorlunda. Visst satt jag och glodde på finalen. Men det var mest för att min dotter Anna (www.vaniljte.blogg.se) och hennes kompisar gjorde det. Och det var faktiskt Första Gången som jag såg Björn Gustafsson.
Jo, lite om honom blir det: Får jag svära i kyrkan (dvs. inte stämma in i den unisona lovsången) och säga att ... tjaa, både roligare och sötare har jag sett. Men visst, han är rolig, och söt. Men inte -ast.
Så sluta ta slut på killen såhär direkt! Ge honom en chans att förfina sig och sin stil och låt honom slippa vara med om att bli en dagslända som vi har tröttnat på om två månader. Ta det lite lugnt med geniförklaringarna. Såja. Lugnt och fint.
Tvättmaskinen strular, DET är mitt liv. Den stod och tuggade hela kvällen, full med tvätt. Stön. Give me a break. Om nån sa till mig "Du behöver aldrig mer tvätta, städa, handla eller laga mat mer i hela ditt liv", då skulle jag jubla. Tror jag har varit kunglig eller adlig i något tidigare liv, för det känns som om mitt normaltillstånd är att bara vara, allt annat är oförutsedda händelser som försenar mig.
Jobba tror att jag också att jag skulle klara mig utan. Var arbetslös i tre månader på heltid för några år sen och den tiden minns jag med saknad. Då började jag plugga litteraturvetenskap/kreativt skrivande på distans, och jag tog en eftermiddagslur ute på balkongen varje eftermiddag i sensommar-/tidighöstsolen. Har sällan mått så gott. Skulle väl ha varit när jag gick ettåriga heltidsskrivarkursen då, min bästa tid i livet brukar jag säga. Det är ju det jag vill göra: Skriva. Men jobbet tar all tid och kraft och alla mina skrivprojekt ligger nästan stilla. Lotto-vinst eller vad? Hur ska jag göra för att ta kontrollen över mitt liv och göra det jag vill och är bäst på? Jag har så många som säger att jag borde, inklusive jag själv.
Läser man detta inlägg kan det vara svårt att få syn på min författartalang. Den är nog inte här ikväll. Slumrar i väntan på en tid då den inte ständigt blir avbruten så fort jag har börjat ruska liv i den. Jag saknar den.
Vad man säger när man har slutat är marknadsföring
Vi skrev till varandra, före detta kollegan och jag: Tänk, när vi går ut i världen och pratar om vår före detta arbetsgivare som dels det värsta ställe vi nånsin har jobbat på, dels som en arbetsplats befolkad av inkompetenta, världsfrånvända, självfullkomliga och skenheliga kräk, somliga med klart psykotiska drag (det är väl i och för sig mest tragiskt, för dem, men det sätter ju onekligen sin prägel på plejset...). Tror de att folk kommer att söka sig dit, att de kommer att få ett gott renommé för sina tjänster, och kvalificerad personal att utföra dem? Gissa varför man gång på gång på gång läser om chefsflykt och tvivelaktigheter såsom mutor och liknande inom denna organisation!
Det här hände mig: Min chef gick käpprätt emot organisationens uttalade policies och regler, i förhållande till mig. Jag gick då till hennes chef och bad om hjälp. Hon vågade inte göra något. Vidare till hennes chef. Han talade om Gud och gjorde ingenting han heller. Undrar om de tror att jag talar varmt om dem och deras organisation nu.
När jag precis hade börjat på detta gudförgätna ställe så var det en kvinna där som också var ganska ny. Hon var ordentligt tilltufsad efter en vända i en av Svenska kyrkans församlingar där en kyrkoherde hade gått över lik (bildligt talat, men det var inte långt ifrån bokstavligt; folk hade däckat till höger och vänster) för att få igenom sina idéer om allt från möblering till vanvettig omorganisation.
Man kan undra varför det är så att kyrkliga arbetsgivare är så knepiga, för så är det. Åtminstone för några år sen fanns det rön som sa att den psykosociala arbetsmiljön inom kyrkan och kyrkoanknutna arbetsgivare var urdålig. Igenkännande nickningar. I rättvisans namn vill jag ändå nämna att en annan enhet inom samma arbetsgivare (där min f.d. arbetskamrat fortfarande jobbar ... fast inte så länge till, he-he!), där jag jobbade under en kort tid, var helt annorlunda: varm och god stämning, ingen som trodde sig vara förmer än andra, ödmjuk inställning till uppdrag och framtoning... Denna arbetsplats skulle jag ju gärna nämna vid namn men det får vänta lite. Men sen ska det bli mig ett nöje att skriva det. Och att avslöja vilket det där jämra diakonisstället är. Fast det kanske en och annan har listat ut...
Hedersbetygelse: länkad :-)
Vi får precis vad vi förtjänar när vi röstar fram en borgerlig regering. Jag säger "vi" även om inte just jag la min röst där - men för att understryka det kollektiva i den demokratiska processen. Det är inte bara när vi går och röstar som vi handlar politiskt eller drar opinionen åt ett visst håll.
Däremot kanske när vi går och handlar! Till min glädje hörde jag på radio att julhandeln inte hade nått upp till det mål som satts och att folk nu håller i plånboken med tanke på det instabila läget på finansmarknaden. Sunt! Bra! Jag är så trött på att höra "tillväxt" nämnas som en synonym till frälsning.
Kan det förresten inte vara klimatångesten som fått oss att tänka efter lite, innan vi köper nån ny energikonsumerande pryl? Så funkar det i alla fall för mig. Och jag påminner mig om att ALLT slukar energi, inte bara om det drivs av bensin eller el. Det ska produceras, förpackas, fraktas. Om det så bara är ett litet hårspänne.
En sak som jag tänkte på när jag lyssnade på nyheterna om den finansiella oron var att jag, som inte äger nånting och aldrig har gjort det, har ungefär samma standard som jag alltid har haft: tak över huvet, tillgång till bil, mat på bordet varje dag, möjlighet att konsumera kultur lite då och då, tillräckligt för att känna mig nöjd. Börser har gått upp och ner under min levnad men jag har det ungefär likadant. Det är SÅ SKÖNT att slippa bry sig om de svarta krigsrubrikerna om börsers nergång, kronans fall och höjda räntor. Moderatynglen hade en devis för några år sen: "Jag älskar att äga!" För mig gäller precis motsatsen: Jag älskar att INTE äga! Det är synonymt med frihet för mig. Rekommenderas!
Ikväll är det premiär på en ny amerikansk serie (precis vad världen behöver), Gossip girl, om new yorksk överklass. Gäsp. Finns det något mindre intressant? Alltså, när jag ser rubriker om "stureplansprofiler" och sånt: Ta mej härifrån! Om något av mina barn skulle bli en sån där urblåst samhällsparasit skulle jag bli riktigt olycklig; nästan vad som helst vore bättre. (Nu är jag inte ett dugg orolig för det, för de är för intelligenta för att det skulle hända.)
En kollega till mig visade mig sin sons, stureplansbratens, blogg. Hon var så stolt och tyckte att han var så rolig i sina beskrivningar av sitt ytliga liv. Jag kände kväljningar. En riktig stureplansprofilswannabe, omgiven av exakt likadana blonderade fjårtisar (fjårtisar kanske är blonda, per definition?). Det viktigaste i livet: kläder, prylar, exakt likadana blonderade fjårtisar att tömma sig i, att stureplansmingla på lördagarna samt supa skallen av sig. Samhällets stöttepelare, verkligen.
Om en meteorit slår ner på jorden hoppas jag att den har den goda smaken att pricka svampen.
Det är kul att vara i klimakteriet! Jag har blivit bitsk, känner igen mitt humör från när jag var gravid. Det är inte alltid det är så bra men för det mesta är det bättre än mitt andra, milda, mesiga jag som klev över mig själv. Idag bär jag en tröja med Grynet och hennes devis: Ta ingen skit!
Nä, ta ingen skit! Såsom amerikanska serier om new yorksk överklass. Men TÄNK om jag har fel och serien är jättebra! Det är också en grej som är bra med att vara i den här åldern: Prestigen har lättat. Om Gossip girl är bra - vilket sannolikt i så fall går mig förbi, eftersom jag nästan aldrig tittar på TV - så skulle jag inte tveka att säga det: Jag hade fel, styrdes av fördomar. Sorry!
Men det skulle förvåna mig storligen. Eller hur, Lena/Underdog, Göran och du förälder som inte har råd att ha ditt barn kvar i Stockholms Kulturskola?
